Never is a long time, goodbye 

I onsdags, den 4 maj 2016, tog vi avsked av mamma. 

Att planera begravningen bara några dagar efter att hon så hastigt lämnat oss var fruktansvärt. Hon själv hade inga önskemål. Vi försökte ställa någon försiktig fråga men hon svarade bara att “det är ju bara ni två”. Det enda hon varit tydlig med är att hon absolut ville ligga i minneslund. 

I höstas gick hon ur svenska kyrkan. Det blev alltså per automatik en borglig begravning. Hur går en sådan till? Kan det bli bra? Det kan bli fantastiskt fint.   

Efter viss tvekan valde vi att ha ceremonin i det större kapellet. För kanske skulle det komma fler än 30 personer. Det kom mellan 80-100 personer. När jag klev ur bilen och började gå mot kapellet blev jag överväldigad och rörd av att se alla bekanta ansikten från förr. Jag önskar bara att jag fått se dem i ett annat sammanhang med leenden på läpparna istället för som nu med tårar i ögonen. 

Solen sken och ceremonin blev ljus och fin. Men så overkligt att det var min mamma som låg där i kistan. Hon kan ju inte vara borta? Hon ska ju alltid finnas? Jag kan fortfarande se henne komma stånkande upp för grusgången till vårt hus. Höra henne ropa “heeej Tuuuree!”. Jag kan fortfarande känna hennes armar runt mig och höra henne kalla mig gullrumpa samtidigt som hon daskar mig i baken. Hur 17 gick det här till? 

I alla fall. Vi började med att spela Sunny Girl med the Hep Stars. Mammas gamla favoriter. Vi avslutade lite oväntat med Billy Idols dancing with my self, en låt som mamma älskade och sjöng med i. Hon sjöng, eller nynnade, ofta och var en glad och fin person. Så vill vi minnas henne. 

Monica, begravningsförrättaren, berättade så fint om mamma. Om hennes liv och hennes person. Den mest smärtsamma delen var den då hon bad församlingen att prata mycket och berätta för Ture och Eje om mormor. De kommer inte att minnas henne. Det är så fruktansvärt. Hon som levde för dem. Och så kommer de inte ens att få minnas henne. 

Vi i familjen fick stanna till sist medan alla andra gick och tog farväl. De fick lägga sina blommor under kistan. Det såg ut som om man bäddat med blommor för mamma. Så vackert, så sorgligt. 

Monica hade tagit med kritor som vi fick rita på kistan med. Jag och pojkarna skickade med våra handavtryck på kistan och Ture ritade en fjäril åt mormor. Min lilla ängel. 

Efter begravningen hade vi minnesstund på Stora Vall. Vi bjöd på mammas favorit, Budpestbakelse.  Fint att så många kom. Jag hann inte prata med alla och har lite dåligt samvete. Men faktiskt. Helst hade jag inte pratat med någon. 

På kvällen grillade vi korv i stugan med några av våra närmaste. Och så var även den här dagen slut. Men hur ska man kunna gå vidare? Kommer man någonsin kunna tänka på henne utan att få andnöd och ont i hela bröstet? 

   
    
 Never is a long time, goodbye. No answers for the asking. 

Advertisements

Zunstar 

I fredags fick vi ett paket från Zunstar. Ett svenskt märke som vi länge beundrat. Förra sommaren köpte jag den blå jackan/tröjan efter att ha fått inspiration från olika håll på instagram. 

  

Vi har använt den mycket och älskat den. Vi blev därför helt överväldigade av gläde då vi fick möjlighet att representera Zunstar. Kläderna är otroligt välgjorda. De ser ut som finkläder men är väldigt mjuka och lekvänliga. 

Jag försökte att ta lite detaljbilder, men ljuset svek mig.
   
 
  
I lördags morse, mellan två regnskurar hann jag i alla fall få några bilder på killarna. Ture hade i vanlig ordning myror i brallan men Eje poserade glatt, stundtals iförd endast en sko 🙈   
   
   
    
    
   
Mössan har redan blivit en stor favorit. 
  

Testpilot för sussilulldesign

Tags

, , , ,

För en tid sedan vann vi en tävling där vinsten var att bli testpilot för en romper/jumpsuit från sussilulldesign. Tyget fick vi välja själva. Det blev en i grafitgrått. Fickan som når hela vägen runt är en fantastisk detalj. Och hänget! Hänget! Påminner om liknande jumpsuits från Dudesndolls och Little Urban Apparel. Jag älskart!

Mössan är från Lille Spendabel, kepsen från Mini Rodini och tröjan från Zara.


  
  
  
  
  
  
  
  
  

Gårdagens fredagsfeeling

Tags

, , , ,

I torsdags tog jag med Eje ut och tog lite bilder på morgonen innan jag åkte till jobbet. Igår ville Ture göra detsamma. Spralligare får man leta efter 🙈

Byxorna är några av mina favoriter och kommer från Dotsandstripes. Fantastiska Karolina svängde ihop ett par i Tures storlek och det är vi så tacksamma för.

Hoodien kommer från I Dig Denim och är ett arv från Willem. Superfin och helt i vår stil.

Mössan är från Beau Hudsson.

  
  
  
  
  
De sista bilderna är från eftermiddagen och då var det Mini Rodini som gällde som huvudbonad.

Ljuset

Imorse var ljuset helt magiskt. Bilderna inomhus blev helt ok (men oj vad jg längtar efter egen studio) och utomhus blev de riktigt fina. 

   
      
    
   
Och kläderna sedan! Jackan från Småfolk är i fantastisk kvalité. Och visst blir man glad av den? Mamma skulle ha älskat den… 

Tinycottons är ett märke jag varit nyfiken på en längre tid, och byxorna var precis så fina som jag hoppats på. Förhoppningsvis kommer detaljen med krysset även hamna på rätt plats när Eje vuxit i byxorna ordentligt 😘 

Och linnet. De där stora ärmhålen gör mig helt lycklig. Visar upp bebishullet alldeles förträffligt. Märket är Duke of London och är arvegods från våra nya vänner Linn och Willem ❤️

Mulle Meck med vänner

Efter att ha pratat om det riktigt länge fick jag och Ture igår äntligen till en träff med Linn och Willhem. 

Ture var superexalterad och vaknade redan kl 5 och frågade när vi kunde åka. Vid kl 8 såg frustrationens ansikte ut så här: 

  
Efter en hel evighet fick vi så träffa våra nya vänner. Och om vi klickade? Ja! Vi pratade kläder, sommarsemestrar, fotografering och allt däremellan. Och barnen hade också roligt 😏. Till min stora glädje är Linn också en riktig mamarazzi och det blev en hel del bilder på killarna som verkade ha kul tillsammans. 

   
    
    
    
    
    
    
 

Terapi

Hon jag i hela mitt liv har berättat allt för finns inte mer. Min älskade mamma. Min bästa vän. Större delen av dagen känner jag mig avstängd och blockerar vad som hänt. Cancer. Död. Nej, det kan inte vara sant, det låter helt ofattbart. 

Men det är sant. Och med det känns det som att jag inte längre kan prata. Orden fastnar. Jag tänker att jag ska berätta något för Staffan eller pappa, men hur? Det går bara inte. Tillslut skjuter jag upp vad jg tänkt säga så länge att jag glömmer bort det. 

Det är lättare att skriva. 

Jag tänkte därför att jag kanske ska försöka skriva här vad jag annars tänkt berätta för mamma. Det kanske gör allt lättare? Eller så blir det som vanligt bara ett inlägg och inget mer. Då får det vara så. 

Det här tog mig i alla fall bara 3 minuter att skriva. Och 100 tårar. 

Och bilder. Massor av bilder tänker jag dela med mig av. 

   
   

Zzzz

Trött idag efter att ha vaknat kl 3 av en gnyende Eje. Jag kunde inte somna om men istället kunde jag lyssna färdigt på Kepplers senaste, märkliga, berättelse. Idag hoppas jag på att få finfrämmande på jobbet. 

   
   

Självlysande nappar 

Måndagsfeeling idag. Big time. 

 

Självlysande nappar låter ju som en revolutionerande idé. När den lille  skriker och man i vanliga fall panikslaget letar runt i den kolsvarta sängen efter den enda givna lösningen, då kan en självlysande napp vara räddningen. När den lilla istället vaknar och är pigg mitt i natten, får syn på nappen och tänker “vilken service, en leksak som ber om att bli hittad” och sedan spelar ut hela sitt register av jollrande glädje, då är det en mindre bra idé med självlysande napp. Imorgon går vi tillbaks till att panikslaget leta efter nappen. 
Annars då? Jo, trött så klart. Det regnar och jag är prickig i rumpan efter att ha cyklat till tunnelbanan. Det är måndag. 

   
 

Kan vi gå till doktorn?

Idag testade vi nya kläderna som vi handlade på Mini Rodins outlet igår. Lite stora kanske, men det ser riktigt mysigt ut. Ture var så stolt över sin björntröja. 

  
Han har haft några tuffa dagar (och nätter) med feber och öronvärk men idag kändes han pigg. Vi (han och jag) tog därför bussen till Skärholmen. Efter tre timmar av hoppande och klättrande fick jag köra hård övertalning för att få honom därifrån. 

  
På bussen hem bad han om att få gå till doktorn eftersom han fortfarande hade ont i öronen. Ok! Lets! Äntligen har alla doktorslekar gett utdelning! 

Efter att ha intagit fars dags fika i form av Dunkinmunkar åkte vi till närakuten. Vax i ena örat och inflammation i andra. 38.4 grader feber och röd hals. Ingen förskola imorgon med andra ord. Energin är det dock inget fel på.