I onsdags, den 4 maj 2016, tog vi avsked av mamma. 

Att planera begravningen bara några dagar efter att hon så hastigt lämnat oss var fruktansvärt. Hon själv hade inga önskemål. Vi försökte ställa någon försiktig fråga men hon svarade bara att “det är ju bara ni två”. Det enda hon varit tydlig med är att hon absolut ville ligga i minneslund. 

I höstas gick hon ur svenska kyrkan. Det blev alltså per automatik en borglig begravning. Hur går en sådan till? Kan det bli bra? Det kan bli fantastiskt fint.   

Efter viss tvekan valde vi att ha ceremonin i det större kapellet. För kanske skulle det komma fler än 30 personer. Det kom mellan 80-100 personer. När jag klev ur bilen och började gå mot kapellet blev jag överväldigad och rörd av att se alla bekanta ansikten från förr. Jag önskar bara att jag fått se dem i ett annat sammanhang med leenden på läpparna istället för som nu med tårar i ögonen. 

Solen sken och ceremonin blev ljus och fin. Men så overkligt att det var min mamma som låg där i kistan. Hon kan ju inte vara borta? Hon ska ju alltid finnas? Jag kan fortfarande se henne komma stånkande upp för grusgången till vårt hus. Höra henne ropa “heeej Tuuuree!”. Jag kan fortfarande känna hennes armar runt mig och höra henne kalla mig gullrumpa samtidigt som hon daskar mig i baken. Hur 17 gick det här till? 

I alla fall. Vi började med att spela Sunny Girl med the Hep Stars. Mammas gamla favoriter. Vi avslutade lite oväntat med Billy Idols dancing with my self, en låt som mamma älskade och sjöng med i. Hon sjöng, eller nynnade, ofta och var en glad och fin person. Så vill vi minnas henne. 

Monica, begravningsförrättaren, berättade så fint om mamma. Om hennes liv och hennes person. Den mest smärtsamma delen var den då hon bad församlingen att prata mycket och berätta för Ture och Eje om mormor. De kommer inte att minnas henne. Det är så fruktansvärt. Hon som levde för dem. Och så kommer de inte ens att få minnas henne. 

Vi i familjen fick stanna till sist medan alla andra gick och tog farväl. De fick lägga sina blommor under kistan. Det såg ut som om man bäddat med blommor för mamma. Så vackert, så sorgligt. 

Monica hade tagit med kritor som vi fick rita på kistan med. Jag och pojkarna skickade med våra handavtryck på kistan och Ture ritade en fjäril åt mormor. Min lilla ängel. 

Efter begravningen hade vi minnesstund på Stora Vall. Vi bjöd på mammas favorit, Budpestbakelse.  Fint att så många kom. Jag hann inte prata med alla och har lite dåligt samvete. Men faktiskt. Helst hade jag inte pratat med någon. 

På kvällen grillade vi korv i stugan med några av våra närmaste. Och så var även den här dagen slut. Men hur ska man kunna gå vidare? Kommer man någonsin kunna tänka på henne utan att få andnöd och ont i hela bröstet? 

   
    
 Never is a long time, goodbye. No answers for the asking. 

Advertisements