Hon jag i hela mitt liv har berättat allt för finns inte mer. Min älskade mamma. Min bästa vän. Större delen av dagen känner jag mig avstängd och blockerar vad som hänt. Cancer. Död. Nej, det kan inte vara sant, det låter helt ofattbart. 

Men det är sant. Och med det känns det som att jag inte längre kan prata. Orden fastnar. Jag tänker att jag ska berätta något för Staffan eller pappa, men hur? Det går bara inte. Tillslut skjuter jag upp vad jg tänkt säga så länge att jag glömmer bort det. 

Det är lättare att skriva. 

Jag tänkte därför att jag kanske ska försöka skriva här vad jag annars tänkt berätta för mamma. Det kanske gör allt lättare? Eller så blir det som vanligt bara ett inlägg och inget mer. Då får det vara så. 

Det här tog mig i alla fall bara 3 minuter att skriva. Och 100 tårar. 

Och bilder. Massor av bilder tänker jag dela med mig av. 

   
   

Advertisements